Värdet av kultur

"Politikerna hade modet att satsa på den sortens mjuka värden, vilket på sikt har lett till en högre livskvalitet i staden."

Fredrik Lindegren, kulturdirektör i Umeå

Till kulturens försvar

Det fanns en tid när kulturen hade ett egenvärde i samhället. Den behövde inte försvaras, utan sågs som en lika nödvändig som naturlig del av livet. Senare vände vinden. Kulturen ställdes mot andra viktiga behov, som äldrevård och förskolor. Kultur sågs som en onödig lyx.

För att vända debatten började man under 1990-talet mäta kulturens värde i pengar. Med stöd i journalisten och stadsdebattören Richard Floridas skrifter kunde man visa att kulturen på ett konkret sätt bidrog till samhällets välfärd, bland annat genom att skapa arbetstillfällen och skatteintäkter.

I dag vänder sig många även mot den förklaringsmodellen. Visst är kulturen värdefull, men den måste också få kosta. Återbäringen kommer i form av ett ökat välbefinnande i befolkningen. För Umeå har det länge varit en självklarhet. Här finns ett vitalt kulturliv, både brett och smalt, både professionellt och amatörmässigt, både högt och lågt.

Umeås kultursatsningar

Enligt den senaste statistiken satsar Umeå 2 492 kronor på kultur per invånare varje år. Genomsnittet i landet ligger på ungefär hälften av den summan, 1 420 kronor per år. I reda pengar lägger Umeå 140 miljoner kronor mer per år på kulturen än den genomsnittliga svenska kommunen.

Pengarna går till allt från små studieförbund och teatergrupper till stora institutioner som Norrlandsoperan och Bildmuseet samt till festivaler som Jazzfestivalen och Brännbollsyran. Satsningar som uppmärksammats såväl nationellt som internationellt. 1998 utsåg Dagens Nyheter Umeå till årets kulturstad, och år 2014 utnämndes staden till europeisk kulturhuvudstad.

Så blev Umeå en kulturstad

Men, varför har kulturen en så stark ställning i Umeå? Det finns flera historiska förklaringar till det, förklarar Umeås kulturdirektör Fredrik Lindegren:

– Under 1700-talet reste präster runt i Västerbottens inland och höll husförhör på katekesen. De långa avstånden mellan byarna innebar att invånarna fick lov att lära sig läsa Bibeln själva mellan besöken, vilket gjorde att läskunnigheten blev väldigt utbredd. Varje by hade sitt eget sätt att tolka Bibeln. Sedan dess har bildningsnivån varit fortsatt hög i Västerbotten, vilket gått hand i hand med ett kulturintresse.

Om vi snabbspolar till 70-talets rekordår hittar vi en annan pusselbit som förklarar det stora engagemanget i kultur:

­– Kulturpropositionen från 1974 frigjorde pengar till både regionen och kommunen. I Umeå valde politiken att satsa mycket på folkbildningen, på studieförbund och teatergrupper, men också på institutioner som Norrlandsoperan och offentlig konstnärlig gestaltning. Politikerna hade modet att satsa på den sortens mjuka värden, vilket på sikt har lett till en högre livskvalitet i staden, säger Fredrik Lindegren. 

Ett hus fullt med kultur

En symbolisk höjdpunkt var när kulturhuset Väven invigdes i centrala Umeå under kulturhuvudstadsåret 2014. I den magnifika byggnaden av norska arkitektkontoret Snøhetta ryms bland annat Stadsbiblioteket på tre våningsplan, Kvinnohistoriskt museum, skaparverkstäder, filmsalar och lokaler för konst. Plus hotell, konferensanläggning, restauranger och kaféer – verksamheter som till en början ledde till farhågor om att Väven skulle bli alltför kommersiell till sin natur:

– Den invändningen hör man sällan nu för tiden, säger Fredrik Lindegren. I början fanns de som liknade Väven vid en Finlandsfärja, men den båten har vänt nu. Farhågorna kom på skam.

Kommunens marknadschef Anna Olofsson instämmer:

– Vi var lyhörda för den kritik och de farhågor som fanns och bjöd in stadens föreningar för att ta huset i besittning. Bland annat har hiphopkollektivet Random Bastards hållit episka konserter på Vävens stora scen. Det är också värt att notera att de kommersiella verksamheterna också drivs av starka värderingar kring till exempel hållbarhet.

Den inställningen speglar Umeås ungdomliga, politiskt medvetna profil.

I kollektiv anda

– Det finns en stark kollektiv anda i Umeå. Den politiska hållningen är starkt förankrad, vilket går att spåra tillbaka till bildningsförbunden och föreningslivet. Se på litteraturfestivalen Littfest, som är starkt nischad och inte ger de stora förlagen en gräddfil – ändå säljer de varenda biljett och förlagen klar för att få vara med. Det är en skön inställning, säger Fredrik Lindegren.

Och här har vi en annan nyckel till kulturens starka ställning i staden – det täta samarbetet mellan kulturella utövare och lokala entreprenörer. Evenemang som Jazzfestivalen och Brännsbollsyran bygger på ett stort engagemang från lokala entusiaster.

– Ja, Jazzfestivalen är ett bra exempel. Den grundades av musikern Lasse Lystedt, som själv var musiker och hade täta kontakter med eliten i jazzvärlden. Han fick världsartister som Count Basie, Ella Fitzgerald och Miles Davis att komma till Umeå och spela. Den sortens personliga engagemang spelar stor roll, säger Fredrik Lindegren.

Även på bildkonstens område finns ett givande samarbete mellan det allmänna och privata aktörer, menar Anna Olofsson:

– Det är lätt att se näringsidkare som någon sorts Krösus Sork, och konstnärer som kufiga typer. Men Umeå är så präglat av den kollektivistiska traditionen att man är van att dela värderingar och upplevelser och ta intryck av varandra. När jag promenerar till jobbet kantas vägen av skulpturer av kända internationella konstnärer som Jaume Plensa och Tony Cragg. Det beror på att både det privata galleriet Andersson/Sandström och fastighetsägaren Balticgruppen har bidragit med många offentliga verk i staden.